Queenstown

Okey, okey... nu har vi fått det bevisat, det KAN faktiskt regna ganska ordentligt i den här delen av världen. Med ett ihållande regn och väldigt låg molnhöjd lämnade vi Fox Glacier Village för att ta oss till Queenstown, en sträcka på knappt 40 mil på bitvis väldigt krokiga vägar.

I början var det tätt regn, och så länge vi var nära havet var det grått men då vi kommit över "kanten" och passerat första delen av bergen så blev det pangväder igen.

Återigen "pussellandskap", eller som Åsa sa "huvva va vackert!". Hon var lika glad över att det blev en dag i bilen eftersom hon har ont i knäna och en vad som är stel. Återigen blev det indiskt till middag, vi börjar nog prata hindi snart ;-)

Hotellet här i Queenstown har väldigt fin utsikt, bilden är tagen från vårt hotellrum.

Resten av stan lessnar man dock väldigt fort på. Omgivningarna är äckligt vackra, men i övrigt är det som en blandning av Cannes, Åre, Strömstad, Visby, Båstad i kubik under värsta brats-veckorna.

Vi har varit och sett på Kiwi-fågeln idag. Här i Queenstown har de ett ställe som föder upp och rehabiliterar skadade fåglar (Kiwi and birdlife park) för att senare kunna släppas i det fria, men det råder fotoförbud för Kiwin är mycket skygg. Den var större än vi väntat, som en basketboll och kunde springa upp till 40 km/h, sparkade hårt för att försvara sig och äggen den la var stora, uppemot en fjärdedel av kroppsvikten.

Franz Josef's Glacier

När vi nu slöade på förmiddagen och tog helikopter till Fox Glacier kunde vi använda eftermiddagen för lite vandring :-) Vi tar den lättgångna leden till basen av Franz Josef's Glacier och njöt av storslagenheten på en glaciär från detta håll också.

För att få komma upp på glaciären så ska man följa någon av de guidade turerna, men då vi redan varit på Fox idag så vänder vi vid skyltarna och går tillbaka till parkeringen.

Väl på parkeringen sitter en Kea på grannbilen. Kea är en både intelligent och närgången fågel som gör många hyss för att komma åt mat. Vi hörde mer än en historia om hur de jobbar i "team" där en fågel distraherar och en eller flera andra försöker norpa mat. De kan enligt ryktet ge sig på bilar, bita sönder ventiler till däcken eller till och med slita bort gummit i sargen kring vindrutan så att  den ramlar ur. Vi höll noggrann koll på dem när de var nära, för de såg inte bara lömska ut, de var stora också...

Kean har ett läte som låter precis så (keee-a) och finns i huvudsak i Sydöns alpina områden och tillhör en av alla hotade fågelarter på öarna.

Helikopterlyft, men inga skidor?!

Kolla, jag har fått in Åsa i en helikopter! Inte för skidåkning denna gång utan för att utforska The Fox Glacier och utan att nöta på hennes knän med en lång anmarsch.

Även här kryper vi i grottor och njuter av en vidunderlig utsikt samtidigt som vi lyckas tajma in det perfekta vädret, moln runtomkring, men sol där vi är :-)

I "grottorna" var det trångt, blött och svårt att hålla balansen på isen. Textilbromsen funkade inte ens :-) "Grottorna" bildas av att isen skiktar sig när den glider utför berget.

Jeff, vår guide, berättade att under högsäsong var det intensiv trafik med helikoptrar, var femte minut passerar en helikopter. Blir svårt att få någon naturupplevelse då helikoptrar hela tiden snurrar runt huvudena, så vi var glada att det var lungt nu. Piloterna från de tre bolag som flyger till glaciären har infört enkelriktning så de flyger in på östra sidan och ut på västra sidan. Med 2,5 miljoner turister i Nya Zealand per år på de 4,5 miljoner innevånarna så förstår man att det blir trångt.

Fox Glacier Village - Hemma: 10 - 1

Årsmedelnederbörden i den här byn är 5000 mm, på andra ställen efter sydvästkusten är den upp till 7000 mm, ungefär tio gånger så mycket regn som hemma. Får hoppas på att vår tur med vädret håller i sig :-)

Albert's Pass - Fox Glacier Village

Dags att rulla vidare från bergen här vid Albert's Pass. I princip alla landsvägar är hastighetsbegränsade till 100 km/h. På motorvägar och vissa bättre landsvägar känns det ganska försiktigt, men med tanke på att det även gäller vägar av Trollstigskaliber, så är det hysteriskt snabbt på dessa. När nya zealändarna även är dåliga på att sätta ut vägräcken så undrar man hur deras olycksstatistik ser ut... Google säger att den är dubbelt så hög som i Sverige per 100.000 innevånare.

Via en snabb sejour efter västkusten där vi för första gången får se Tasman Sea drar vi iväg uppåt bergen igen, den här gången mot glaciärlandskap och Fox Glacier Village.

Förutom den halva dagen i Waitomo så är detta vår första helmulna dag, men vi hinner iallafall vandra runt Lake Matheson som är berömd för att Mt Cook och Mt Tasman reflekteras så vackert i vattnet. Sikt och molnhöjd måste dock vara bättre än den här dagen.

Den här utkiksplatsen heter "The Perfect View" och med bättre väder är det säkert så :-)

Gör man sånt här frivilligt?

"Gör man sånt här frivilligt? Resten av semestern får du köra runt mig i bilen!" Det var Åsas kommentar efter 2,5h på leden mot Bealey Spurs Hut, mycket uppför i början, mitten och mot slutet. Det blev 5,5h inkl. fika innan vi var tillbaks vid bilen.

Vi valde den här turen för en av guiderna på National Park Ranger Station rekommenderade den, särskilt med tanke på det oväder som var på intågande, "då blir det bättre väder i Bealey dalen". Så rätt guiden fick, vi hade ytterligare en dag med perfekt väder samtidigt som vi såg tunga moln i nästa dal! Att fråga guiderna efter deras favorit-turer har gett oss många fina vandringar.

Åsa orkade inte mer den här dagen utan var mycket nöjd med dagens tur, men jag är ju i förnekelsefasen så jag gick till Devil's Punchbowl Fall, en en-timmes tur som jag avverkade delvis joggande på en halvtimme. Måste ju försöka få lite poäng i utmaningen på jobbet via Endomondo!

50-årstrauma

Det var med en kraftig chock jag vaknade upp... Idag är du 50 (!) år. Det är ju djuriskt gammalt! Man kommer ihåg fotona från sina far- och morföräldrar när de fyllde 50 och fotades med sina blommor i vardagsrummet... Nä, jag är i förnekelsestadiet, almanackan, kroppen och sinnet är inte i synk. 30 och 40 passerade obemärkt, men det tar nog 10 år innan jag accepterar 50 ;-)

Vi tog ett tidigt flyg mellan Auckland på Nordön och Christchurch på Sydön där vi passade på att fylla på 3G abonnemanget, äta indisk snabbmat och sedan ta ett 50-års fika innan vi drog vidare. Food-quiz, vilken av våra kycklingrätter är starkare?

Vi satte av mot Arthur's Pass och vägen var spikrak i flera mil, landskapet skiftade efter hand och jag sa till Åsa: "Det känns som att åka i ett pussel", såna där perfekta landsskapsbilder med stora gröna ängar med fridfullt betande boskap framför dramatiska och bitvis snötäckta berg mot en klarblå himmel :-)

På vissa ställen bara MÅSTE man stanna och fota eller vandra, som här vid Limestone Rocks.

Boendet hittade vi på Bealey Hotel, strax innan Arthur's Pass. Ett perfekt ställe för ett 50-årigt par, ingen GSM täckning, inget internet (om ni undrar varför det varit tyst några dagar), in the middle of nowhere, endast det lilla familjedrivna hotellet och inga andra hus. Men det är också en perfekt bas för kommande vandringar.

Nya hemmet?

Vägen tillbaks till Auckland tog vi runt Coromandel Peninsula eftersom vi hört det fanns många vackra stränder där, och det stämde :-) Även några riktigt fina hus i Tairua, så Åsa undrade "skulle du kunna bo i det här landet?". Mmmm, jag väntar bara på Jackpot från Tipstjänst så vi kan bara vara lediga...

Vi var till Hot Water Beach där varma källor tränger fram på stranden så man kan gräva sin egen varmvatten-pool.

GPS:en fick återigen frispel så Åsa fick dubbelkolla den och ibland sket vi högaktningsfullt i dess vägval och tjänade mycket tid. Väl tillbaks i Auckland så höll vi knappt på att hitta tillbaks till hotellet för GPS:en ville vi skulle köra i loop. Hade vi lytt skulle vi cirklat där fortfarande.

Te Whakarewarewatangaoteopetauaawahiao

Idag åkte vi från Whakapapa till Te Whakarewarewatangaoteopetauaawahiao. Helt allvarligt, det heter faktiskt Te Whakarewarewatangaoteopetauaawahiao. Om det finns någon språkekvilibrist som läser detta kan hon kanske hjälpa till att tolka dess ursprung och mening...

På kartorna har dom förkortat det till Whakarewarewa och för de som bor i området heter det bara Whaka :-) Åsa ville absolut dit men jag förstod inte varför eftersom det är ett Maori-center och vi har hittills inte varit intresserade av sånt, men efter att hon läst på i guideböckerna ville hon se ett som visar deras kultur och historia samt har utbildning i tradionella hantverk, träsnideri och vävning. Väl där förstod jag...

Centret är byggt i ett område med gejsrar och lerhål och ligger på kanten av en stor sjö som heter Lake Rotorua.

Vi drog vidare norrut till Tauranga för att äta och sova.

Äta blev riktigt bra indiskt på Little India och sova blev här:

Som med så många andra ställen vi bodde på så hittade vi Durham Motor Inn via tripadvisor. Det såg kanske lite trist ut exteriört (iallafall bakifrån som här ;-), men det var rent och fräscht, fina rum, sköna sängar, bra läge, väldigt trevlig tant som drev det och bra pris. Rekommenderas varmt.

Kiwi?

Det här riskerar att bli det mesta vi får se av Kiwi (fågeln) på vår resa hit. Den är i huvudsak nattaktiv eftersom den är så skygg. Den ligger och kurar i en jordhåla under dagen.

Vi har iallafall lyckats äta kiwi-frukten, lyssna till kiwi-engelskan och träffa kiwi-människorna. Men vi ska spana vidare efter fågeln...

Avdelningen dumma skyltar

Det här tycker jag är en av dom dummaste skyltar jag sett... När det är is och frost så är det halkigt. Undrar om det bara gäller på vissa vägar här?

Mordor men inga hobbits

Vi måste ha varit i Mordor för vi har sett Mount Doom, eller Mount Ngauruhoe som det egentligen heter. Det är ett av de två berg som användes vid Sagan om Ringen-inspelningarna.

Idag hade vi tänkt vandra "Tongariro Alpine Crossing" som räknas som Nya Zealands vackraste endags-vandring, men eftersom det är någon som har feber och den vandringen är ganska lång, så har vi fått sluta bort den turen och satsade istället på en tur till Lower Tama Lake och Upper Tama Lake, en 5-6 timmar lång vandring med fin utsikt över Mount Ngauruhoe.

Leden vi valde på inrådan från nationalparksguiderna gick förbi Taranaki Falls innan den anslöt på leden mot Tama Lakes. Vandringen går relativt svagt uppför hela tiden genom ett hed-/kalfjällsliknande landskap. När vi närmar oss sjöarna blir det brantare uppför och även något område med sten att hoppa mellan.

Turen avslutas med fin utsikt över två krater-sjöar, här Lower Tama Lake med fina färgskiftningar.

Efter ytterligare en knapp timmes vandring uppför i bitvis brant "rullstensterräng" så kom vi fram till målet för dagen, Upper Tama Lake.

Till fika fick vi, förutom smörgås, en apelsin-choklad muffins :-)

Vi var tillbaka på parkeringen efter 5 h 50 min, lite stela i kropparna och lite svullna om fötterna men nöjda med den fantastiska utsikten och vandringen.

Om man vill vandra "Tongariro Alpine Crossing" så bör man antingen ha två bilar eller boka transport till både start- och målplatserna som ligger ett par mil ifrån varandra vid "vägs ände". Skjutsen till starten hos det företag vi hittade verkar gå vid 8-tiden på morgonen. Den vandringen sparar vi dock till nästa gång vi kommer hit...

Waitomo, Waiotapu och Whakapapa

Waitomo, Waiotapu, Whakapapa, Wahaika, Waharoa, Waiheke... Det finns hur många maoriska namn som helst som är hopplösa att lägga på minnet och skilja från varandra.

Hursomhelst, under lördagen hade vi tänkt hinna från Waitomo till Tongariro National Park, eventuellt med ngn sevärdhet på vägen. Knappade in Waiotapu Thermal Wonderland på GPS:en, valde snabbaste väg och körde... Vi trodde minst vi var kidnappade av tekniken. Massa skumma vägar, knappt synliga i kartboken, kors och tvärs. När den sen började säga "turn right" där det inte fanns några vägar var vi övertygade om att GPS:en fått frispel. Det blev en del tutningar från locals när vi stannade för att karta, GPS och verklighet inte var överens. Till slut hittade vi dock orter som matchade dem i kartboken och slutligen var vi framme vid en illaluktande och pysande turistattraktion. Vi är glada att inte vara här under värsta högsäsong, då kan det nog vara olidligt mycket folk på dom populäraste ställena. I Waiotapu finns termiska källor som vi ville se. Ett område på kanske högst en kvadratkilometer med mycket illaluktande svavelångor men det var fantastiska färger och riktigt läckert :-)

Champagne Pool

Detalj på kanten av Champagne Pool

Champagne Pool

Champagne Pool

Champagne Pool

Hot bath?

Devil's Bath

Pied Stilt

Lake Ngakoro

Oyster Pool

Efter några timmar i denna lukt så satte vi av mot Whakapapa i Tongariro National Park och vårt hotell Chateau Tongariro.

Black Water Rafting

Igår slocknade vi tidigt, både beroende på att vi inte anpassat kropparna till tidsskillnaden (12h) och för att Tommy börjar vara förkyld med feber (surprise!).
Under natten har det regnat och ett antal hysteriska fåglar har gjort sitt bästa för att hålla oss vakna. Dagen började tidigt för att vi skulle hinna till Black Water Rafting - The Black Labyrinth Tour som Åsa valt. Med våtdräkt, hjälm och gummiring så följer vi en underjordisk flod, bitvis stapplande i det strömmande vattnet, bitvis hoppande nerför små vattenfall men i huvudsak flytande/paddlande i det strömmande vattnet sittande i gummiringen.

Åsa höll dock på att backa ur när vi tränade med att hoppa nerför en ramp för att simulera vattenfallen men hon bet ihop och lyckades hoppa. Själva turen genom grottorna tog en timme och var riktigt häftigt. Under långa perioder var vi i totalt mörker förutom lysmaskarna i taket. Som djupast var vi 65-70 meter ner i berget. När förhållandena blev svårare tände vi hjälmlamporna för att se vad vi höll på med, t.ex. för att se var vi satte ner fötterna i de passager där vi måste gå för att det var för smalt, för grunt, för trångt eller där vi måste hoppa. Det var allt från smala, låga passager (man når taket sittande och får tränga sin gummiring igenom) till stora salar (typ 10 m breda, 15 m takhöjd och kanske 30 m långa). Tack och lov var det inte smalt och lågt samtidigt så det blev aldrig klaustrofobiskt.

Under eftermiddagen kollade vi in ännu fler grottor och gjorde en bushvandring. Landskapet varierar otroligt mycket. Man kan gå fem minuter och passera genom både nästintill regnskog och en "svensk" kohage.

Waitomo Caves

Idag har vi kört från Auckland via shopping på ett mall i Hamilton till Waitomo Caves, c:a 15 mil på två timmar. +21 och växlande molnighet. Eftermiddagen ägnades åt en guidad tur på två timmar genom Ruakuri Cave ("Två Hundarnas grotta") med en kul guide med svår dialekt. Häftigt med stalagmiter, stalaktiter, långa gångar, stora salar och underjordiska floder. Tyvärr gör det sig inte så bra på bild utan avancerade blixtarrangemang, men en liten inblick kan kompaktkameran få ge.

Värsta flytet

Så har vi äntligen landat i Auckland, sol och +18 grader. Vi har haft värsta flytet med flygningarna. Första flygningen till Stockholm landade 10 minuter innan tidtabell och sedan har det bara rullat på. Till Köpenhamn 15 min innan tidtabell, till Bangkok 15 minuter innan tidtabell och till Auckland 55 minuter (!) innan tidtabell.

På väg till hotellet kom några regnstänk men när vi kom ut efter en snabbdusch var molnen väck. Dags att jaga iPad kamera-adapter och ett TNZL 3G prepaid abonnemang. Med hotell-receptionens vägbeskrivning till närmsta "mall"/shoppingcenter åkte vi iväg och hittade ett... industriområde. Efter lite sökande hittade vi ett litet varuhus. Deras Apple-avdelning saknade det mesta, dock hade de en otroligt service-minded tjej. Då inte dom hade så kollade hon med de andra varuhusen i samma kedja som antingen saknade den eller låg för långt bort från oss. Hon fortsatte då med att googla, ringa runt till konkurrenter, sitta i deras telefonkö för att hitta den. Till slut; "på den här butiken finns den, här är deras adress och telefonnummer, så här kör ni dit, dom har öppet till 17:30, have a nice day, glad I could help" :-)

Snabbt ner till city eftersom många butiker här stänger redan 17:30 på onsdagar, och övriga dagar till 18:00. Inte riktigt vad vi förvänyat oss i en miljonstad.

Andra benet

Det låter nästan som en seglingstävling men andra benet från Stockholm till Bangkok gick förvånande smärtfritt. Att vi reste Business-class hjälpte säkert till (tack till herrskapet Brännström som planterade ideen, tyvärr riskerar det att bli VÄLDIGT dyrt eftersom Åsa säger att hädanefter vill hon alltid åka Business!). Att kunna lägga ikull stolen nästan helt gjorde att jag sov skönt kring fem timmar.

Nu sitter vi i loungen på Bangkoks flygplats och kalasar på en massa olika Thai-rätter.

Var katten har jag lagt den?

Jag känner mig nästan som Glader på julafton, "men jag har tappat... Var katten har jag lagt den?"

For tidigt hemifrån för flyget till Arlanda. När vi landat for vi in till stan för en shoppingrunda där jag lyckades bevisa tesen att "en god packare får alltid plats med en sak till i packningen" men även det här med Glader...

Vårt fantastiskt goda och dyra resgodis (40:-/hg) ligger kvar på Arlanda Express. När vi sätter oss ned i business-loungen på Arlanda så känner jag mig "naken" på armarna... Klockan, var katten har jag den?

Hittade till slut igen den på säkerhetskontrollen, men godiset sitter nog nån biljettkontrollant och kalasar på... :-)