Milford Sound, den bebodda plats på Nya Zealand som får mest nederbörd på ett år bevisade sanningen i statistiken redan i bilen på vår väg dit. Det blev lägre och lägre molnhöjd och mer och mer regn ju närmare vi kom. När vi väl såg något efter vägen så var det fantastiska vyer och alltfler små vattenfall. Vi fick lära oss av naturguiden på kryssningen häromdagen att det är ett tunt jordlager på de flesta ställen vilket medför att jorden inte absorberar regnet utan det forsar vidare och bildar vattenfall. Det finns helt enkelt inget som bromsar vattnet på dess väg neråt. Ibland spolar vattnet bort den för växtligheten tunna bindade jorden och orsakar jordskred eller "trädlaviner" när jorden och allt ovanpå rasar ner från berget. Det tunna jordlagret och spåren efter en "trädlavin" syns på bilden nedan.
Vi åt middag på det det enda matstället som finns i Milford Sound, the Blue Duck Bar & Cafe, som hade en enkel pub-meny. Boendet hade vi bokat i god tid innan resan eftersom det verkade bara finnas ett ställe att bo på,
Milford Sound Lodge. Väl där såg vi till vår förvåning ytterligare ett ställe som hette Mitre Peak Lodge, men det visade sig att de hyr bara ut till de som bokat guidade (?) vandringar efter Milford Track. Har man inte turen att hitta boende i Milford Sound, verkar
Knobs Flat vara närmaste ställe 50 km efter vägen mot Te Anau. Är det fullt i Knobs Flat så är Te Anau nästa ställe som har många hotell och motell, men det är hela 120 km dit och det tar minst 2-2,5 timmar att köra på de krokiga vägarna.
Under natten i vårt lilla enkla rum på Milford Sound Lodge lät det som regnet bara tilltog och vi hoppades innerligt att det skulle upphöra till morgonen eftersom vi bokat in en kajaktur genom fjorden ut till Tasman Sea.
Morgonen startade tidigt med ett "
Åååhhh, nej!" från oss bägge eftersom regnet inte minskat. Samma tröstlösa regn! Vi blev måttligt sugna på paddling och skulle träffa guiden från
Rosco's Milford Kayaks redan klockan 06:00 för att hinna paddla turen "
Morning Glory" som går hela fjorden från innersta viken till öppna havet. Att starta så tidigt på morgonen har åtminstone två fördelar. Oftast blåser det mindre på morgonen och inga av tur-/charterbåtarna är i farten så man får inledningsvis ha fjorden för sig själv. Det blir lite vildmarkskänsla och ödemark i det som några timmar senare blir ganska fullt med turister. Kajakerna var några år gamla tvåmans Necky Amaruk i polyeten, stadiga saker som de vågade ta ut turisterna i.
Dom var väl breda och hade väldigt stor sittbrunn för oss som är ganska korta (~170 cm) men sitsen var iallafall riktigt skön så ingen av oss hade något besvär under de 5,5 timmar vi paddlade. Åsa var glad över tvåmans för annars hade hon inte vågat eller orkat ge sig iväg ut. Rosco's tillhandahöll all utrustning, även kläder (ull-underställ, rejält tjock fleece-tröja, paddel-jacka och till och med mössa för de som saknade det). Ollie, vår guide gav en kort beskrivning av läget och sa att inte bara regnet utan även vinden var emot oss och tilltagande, men att vi skulle börja paddla och om vi fick vända efter bara någon timme skulle vi få tillbaks en del av pengarna. På med grejjerna och iväg i den 13-gradiga morgonen med regnet fallande på tvären.
Efter att Ollie hållit en kort genomgång av paddlingteknikens grunder så gav vi oss ut på vattnet. Trots regnet kändes det som "
Äntligen!". Förutom Ollie, jag och Åsa var det Pete, en 25-årig nya zealändare, Randall och Rebecka, även de i 25-års åldern och nya zealändare (?). Jag satt fram för att kunna hålla tempo och driva på, Åsa bak för att kunna ta det lugnare och följa med i tempot när hon orkade. Ingen av oss hade paddlat tvåmanskajak innan och roderstyrningen glappade och var väldigt olik kajakerna hemma så första biten var det mycket zig-zag. Ollie undrade nog vad han hade drabbats av för tomtar, men efter en liten stund gick det bättre för oss och vi kom upp i normaltempo.
Det regnade konstant, och i detta regnande kom det skurar med ännu kraftigare regn, ibland på tvären och till på köpet paddlade vi igenom det vatten som drev iväg från vattenfallen.
Vi försökte stänga ute regnet så gott det gick och lyckades hålla oss torra ett tag. Ju mer det regnade, desto tätare blev det mellan vattenfallen och desto mer vatten innehöll de.
Och ju mer det regnade, desto häftigare blev upplevelsen. Tänk att paddla under en 700 meter mer eller mindre lodrät klippa där vattnet från otaliga vattenfall rasar ned mot dig! Hemma behöver vi knappt lyfta blicken från horisonten när vi paddlar men här gällde det att hela tiden komma ihåg att titta uppåt, och nästan rakt upp för att njuta av utsikten. Det var ändå med viss oro vi paddlade så nära, tänk om en gren eller liten sten följer med vattnet? Från 700 meters höjd kan det hända en del...
Allt regnvatten och alla vattenfall som strömmar in i fjorden gör att ytvattnet består i princip av sötvatten. Vi smakade på det och det var en knappt märkbar salthalt, mindre än bräckvattnet efter norrlandskusten. Efter hand började det blåsa alltmer från Tasman Sea och vindarna nära de lodräta klipporna var väldigt märkliga, svängde nästan 180 grader och varierade från nästintill vindstilla till åtskilliga m/s. Det här ställde återigen till det med styrningen. En lång kajak som tar mycket vind där dessutom vinden vrider blir besvärligt, men efter lite inbördes irritation och instruktioner var vi återigen på banan och höll bra tempo. Ibland långt efter för att kunna fota de andra mot vattenfallen och ibland först efter att ha paddlat ikapp och ifrån.
När morgonen började övergå i förmiddag blev det trängsel i fjorden eftersom fler och fler tur- och charterfartyg ville vara med vid vattenfallen och vid djurlivet som fanns. Vi såg bara en "Fiordland Crested Penguin" men ett trettiotal "New Zealand Fur Seals", både i vattnen runt kajakerna och på klipporna vi passerade.
Tur-/charterfartygen hade infört "enkelriktat" i fjorden för att det skulle flyta smidigare, ut mot havet på sydsidan och tillbaka mot land på nordsidan. Ibland hade vi flera fartyg runt oss i diset så det kändes tryggt att Ollie hade radiokontakt med dem så de skulle veta att vi låg i närheten i regnet. Återigen var vi glada att inte vara här under den absoluta högsäsongen, då blir det säkert ännu trängre.
Jag vågade inte fotografera dem annat än när de var på betryggande avstånd men när de var som närmast, kanske 10 meter, ville jag gärna ha full koll på vad det gjorde. Vi satt inklämda mellan en klippa och en eller flera 30 meters katamaraner/turbåtar och då kan det lätt bli besvärligt med studsande vågor. Kaptenerna var dock
mycket försiktiga när de var nära. Då var vi ett tacksamt fotoobjekt för passagerarna på båten, hela den överbyggda delen av däcket var fyllt med fotograferande människor som ville ha en bild på idioterna (?) som utsatte sig för vädrets makter ;-).
Allt eftersom började vattnet leta sig in innanför regnkläderna och kapellet, så till slut var det riktigt blött överallt. I början paddlade jag med de pogies som Rosco tillhandahöll, men jag tog snart av dem för att få bättre paddelkänsla och för att det skulle vara enklare att fotografera. Det blev aldrig så kallt som jag hade befarat. Det var faktiskt helt OK att doppa handen i havet någon gång, och kom ihåg, jag är en sån som nästan alltid fryser om händerna. Troligen hjälpte det till att paddlingen bitvis var ganska tuff, så jag blev varm inifrån.
Det låter kanske trist med allt regn, men det var riktigt, riktigt häftigt. Ollie har nog rätt, som den sanna South Islander han är, "
the sun is overrated, it just gives you cancer". Rain is coolt!
Ju längre ut mot Tasman Sea vi kom, desto kraftigare vind och desto högre sjö hade vi rakt emot vår färdriktning. Jag skulle tro att det var 7-8 m/s rakt emot samtidigt med både dyning och vågor. När vi knappt gjorde fart framåt beslöt Ollie att vi skulle avbryta. Då var vi 1-1,5 km från det öppna Tasman Sea. Vi fick paddla tillbaks någon kilometer för att komma bakom en utskjutande klippa som gav lite lugnvatten där de kunde hämta oss med motorbåt.
Det var guld värt då vi slapp paddla samma väg tillbaka och vi kunde ägna all energi till att ta oss ända hit ut. Ganska stolta känner vi oss eftersom dom två 50-åriga svenskarna i sällskapet inte var tröttast när vi blev upphämtade :-)
 |
| Taxibåt tillbaks... |
Jag och Åsa pratade efteråt om vi skulle ha bytt regnet mot en perfekt solig dag, men bägge av oss var tveksamma utan mycket nöjda (!) med regnet. Lite mindre vind kunde vi önska oss, men regnet ville vi inte vara utan. Även med den dåliga sikt vi hade var det väldigt mäktigt att paddla fram mot
Mitre Peak som reser sig över 1600 meter från fjorden. I en perfekt värld hade vi paddlat två dagar, en med mycket regn som den dag vi just fått, och en dag med perfekt sol och delfiner som hoppar runt kajakerna. Vi är supernöjda och superblöta :-)
Imorgon kommer det att bli träningsvärk...
